Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag tror de flesta känner igen sig i det. När det är för mycket folk på ICA, när bilen inte startar, när det regnar men man förväntade sig sol och så vidare. Men ibland händer de där sakerna som absolut
inte skulle hända, som liksom känns utanför en själv. Det är saker du inte kan påverka, knappt ta in och de styr så mycket större saker än om det är sol eller regn ute. De ger en större tomhet än vardagliga saker, en sorg eller bara ett mörker. En hopplöshet
infinner sig som gör att allting känns omöjligt, att det inte är någon väg jag vill gå. Att det är en process som känns längre än vad den borde vara och att det kommer påverka mig negativt under en längre period. När inte ens ett omvänt tankesätt kan
ändra på de tankar som går i huvudet, när det efter chocken bara handlar om att bearbeta.
Ibland hamnar livet på paus och det känns som att mitt liv just nu är satt på paus, men allt och alla runt omkring springer. De springer runt och de springer förbi. Att jag står kvar ensam, men jag vet att jag absolut inte är ensam. Men på ett plan känner
jag mig fruktansvärt ensam. Vi får se när mitt liv kommer kännas mer som vanligt igen, kanske om ett par veckor. Just nu så får det stå på paus tills jag känner mig redo för något annat, just nu är det successiv bearbetning som gäller. Att skaffa
en förståelse, att försöka se det ljusa i livet och att uppskatta det jag har kvar. Jag vill inte prata om det just nu men i sinom tid. Inte nu. Absolut inte nu. Kanske sen. Längre fram. När livet inte står på paus längre.